Beskrivning
Palazzo Cannavina är ett adelspalats i Campobassos gamla stad, på gatan med samma namn, mellan Largo San Leonardo och Vico Fondaco della Farina. Bakom en enkel fasad gömmer det fem sekler av ägarbyten mellan stadens stora släkter.
Utifrån är höjdpunkten den ståtliga, barockinspirerade portalen. Ovanför den syns ett märkligt vapen: en pinje med två lejon vända mot varandra på tre kullar, under en femuddig krona som inte motsvarar någon känd adlig krona.
Byggnaden är en fyrlänga kring en inre gård, i tre plan: bottenvåningen var vagnslider, ovanför ligger två representationsvåningar och ett mellanplan. Det fanns två privata kapell, ett på varje representationsvåning, och ett finns kvar.
Den första kärnan är kanske från 1500-talets första decennier: ett vapen som hittats inne minner om bröllopet 1530 mellan Isabella di Capua och Ferrante I Gonzaga. Palatset gick sedan till den napolitanske adelsmannen Ottavio Vitaliano och därefter till familjen Carafa, hertigar av Jelsi och stadens feodalherrar.
År 1727, när Mario Carafa dog utan arvingar, gick palatset till Campobassos Demanisti, som hade köpt tillbaka länet och utnämnt en bonde från trakten, Salvatore Romano, till baron.
I slutet av 1700-talet sålde de det till Michelangelo Salottolo, som byggde om det från grunden: dagens byggnad är från den tiden. Senare gick det till familjen Cannavina, som gav det dess namn.
Inne fanns en gång en praktfull inredning, som Ludvig XVI-salongen, ägarnas porträtt, ett bibliotek och en pianola som vittnade om husets påkostade baler.
Bland klenoderna utmärkte sig amiral Nelsons kikare, som hans barn skänkte till patrioten Tito Barbieri från Molise, och en trikolor med texten ”independenza” som Ferdinando Cannavina viftade med på Neapels barrikader 1848. Där fanns också husets ägares brevväxling med Francesco D'Ovidio, senator och ledamot av Accademia della Crusca och Accademia dei Lincei.
Utifrån är höjdpunkten den ståtliga, barockinspirerade portalen. Ovanför den syns ett märkligt vapen: en pinje med två lejon vända mot varandra på tre kullar, under en femuddig krona som inte motsvarar någon känd adlig krona.
Byggnaden är en fyrlänga kring en inre gård, i tre plan: bottenvåningen var vagnslider, ovanför ligger två representationsvåningar och ett mellanplan. Det fanns två privata kapell, ett på varje representationsvåning, och ett finns kvar.
Den första kärnan är kanske från 1500-talets första decennier: ett vapen som hittats inne minner om bröllopet 1530 mellan Isabella di Capua och Ferrante I Gonzaga. Palatset gick sedan till den napolitanske adelsmannen Ottavio Vitaliano och därefter till familjen Carafa, hertigar av Jelsi och stadens feodalherrar.
År 1727, när Mario Carafa dog utan arvingar, gick palatset till Campobassos Demanisti, som hade köpt tillbaka länet och utnämnt en bonde från trakten, Salvatore Romano, till baron.
I slutet av 1700-talet sålde de det till Michelangelo Salottolo, som byggde om det från grunden: dagens byggnad är från den tiden. Senare gick det till familjen Cannavina, som gav det dess namn.
Inne fanns en gång en praktfull inredning, som Ludvig XVI-salongen, ägarnas porträtt, ett bibliotek och en pianola som vittnade om husets påkostade baler.
Bland klenoderna utmärkte sig amiral Nelsons kikare, som hans barn skänkte till patrioten Tito Barbieri från Molise, och en trikolor med texten ”independenza” som Ferdinando Cannavina viftade med på Neapels barrikader 1848. Där fanns också husets ägares brevväxling med Francesco D'Ovidio, senator och ledamot av Accademia della Crusca och Accademia dei Lincei.