Beskrivning
Monumentet över Gabriele Pepe ligger mitt i Campobasso, på torget som bär patriotens namn, i Murats stadsdel. Det är ett verk av skulptören Francesco Jerace, från 1913. Banca d'Italias palats, med sin lätt böjda sidofasad, ser nästan ut att vilja ta emot det.
Vem tillägnades det? Gabriele Pepe, född i Civitacampomarano 1779, var militär, litteratör och patriot från Molise, en av Risorgimentos föregångare. Hans liv liknar en roman.
Den 19 februari 1826 utmanade han i Florens den franske skalden Lamartine på duell, som i en dikt hade kallat Italien «de dödas land». Duellen slutade med en lätt skada på fransmannens arm, och för Pepe med ryktet om att vara en hjälte.
Tidigare hade han vid tjugo års ålder dömts till döden efter den napolitanska revolutionen 1799: straffet omvandlades till landsflykt. Han nådde Marseille när fadern redan var död, tog värvning hos fransmännen och gick den 10 maj 1800 över Stora Sankt Bernhard med Napoleon.
Han stred i Spanien från 1807 till 1811, där han skrev krigsdagboken Galimatias, och tjänade Joseph Bonaparte och sedan Joachim Murat. År 1820, vid de konstitutionella resningarna, valdes han till deputerad för Molise.
Vid restaurationen greps han på nytt och skickades i landsflykt till Brünn i Mähren, från 1821 till 1823. Sedan fick han bo i Florens, där han umgicks med Leopardi och Manzoni, kom med i Vieusseux krets och i Accademia dei Georgofili och undervisade unga ur adelsfamiljer i historia och litteratur.
När han kom hem 1836 utsågs han 1848 till stabschef för Nationalgardet. Kungen bad honom leda en ny regering och han vägrade: ministären gick till vännen Troja.
Han dog i Civitacampomarano den 26 juli 1849, strax före den sista bourbonska arresteringsordern. Han begravdes med alla hedersbetygelser i San Giorgio, men en sanfedistisk präst, en viss Bellaroba, skingrade hans kvarlevor.
Vem tillägnades det? Gabriele Pepe, född i Civitacampomarano 1779, var militär, litteratör och patriot från Molise, en av Risorgimentos föregångare. Hans liv liknar en roman.
Den 19 februari 1826 utmanade han i Florens den franske skalden Lamartine på duell, som i en dikt hade kallat Italien «de dödas land». Duellen slutade med en lätt skada på fransmannens arm, och för Pepe med ryktet om att vara en hjälte.
Tidigare hade han vid tjugo års ålder dömts till döden efter den napolitanska revolutionen 1799: straffet omvandlades till landsflykt. Han nådde Marseille när fadern redan var död, tog värvning hos fransmännen och gick den 10 maj 1800 över Stora Sankt Bernhard med Napoleon.
Han stred i Spanien från 1807 till 1811, där han skrev krigsdagboken Galimatias, och tjänade Joseph Bonaparte och sedan Joachim Murat. År 1820, vid de konstitutionella resningarna, valdes han till deputerad för Molise.
Vid restaurationen greps han på nytt och skickades i landsflykt till Brünn i Mähren, från 1821 till 1823. Sedan fick han bo i Florens, där han umgicks med Leopardi och Manzoni, kom med i Vieusseux krets och i Accademia dei Georgofili och undervisade unga ur adelsfamiljer i historia och litteratur.
När han kom hem 1836 utsågs han 1848 till stabschef för Nationalgardet. Kungen bad honom leda en ny regering och han vägrade: ministären gick till vännen Troja.
Han dog i Civitacampomarano den 26 juli 1849, strax före den sista bourbonska arresteringsordern. Han begravdes med alla hedersbetygelser i San Giorgio, men en sanfedistisk präst, en viss Bellaroba, skingrade hans kvarlevor.