Beskrivning
San Leonardo är en medeltida stenkyrka i Campobassos historiska stadskärna, halvvägs mellan borgen och staden som växte fram utanför murarna. Den var den medeltida stadens huvudkyrka.
Du går upp till kyrkan via en dubbeltrappa med balustrad, byggd i början av 1900-talet i stället för en äldre med två armar och kantad av en kolonnad i sten. Den sadeltäckta fasaden har en spetsbågig portal: i lunetten är Guds lamm med korset uthugget.
Portalen har släta smala kolonner på ena sidan och bearbetade på den andra, med kapitäl av huggna blad i flera lager som ger dekoren djup.
Till vänster om portalen pryds ett enkelt fönster av en dubbel fläta av blommande grenar. Bredvid är en sten med en uthuggen oxe inmurad: samma djur finns på fasaden till närbelägna San Bartolomeo.
Inuti ett enda kyrkorum med tre nischer på varje sida, öppnade av bågar på kolonner med kapitäl som alla är olika. Uppe syns de öppna takstolarna i trä; absiden är lika bred som hela skeppet.
På väggarna hänger dukar från 1500-talet, bland dem en Nattvarden och en Jungfru som skyndar emot Herren.
Kyrkan byggdes troligen på 1200-talet och utvidgades på 1300-talet, när de flesta invånarna flyttade ner från kullen till stadens lägre del. År 1338 hade ett brödraskap sitt säte här, och från San Giorgio flyttades dopfunten hit.
Jordbävningen 1456 skadade kyrkan och fällde klocktornet, som aldrig byggdes upp igen. Från 1400-talet till 1829 var den en kollegiatkyrka, styrd av en grupp kaniker. Murarnas höjd tyder på att den också byggdes som befäst byggnad.
Det antyds i ett pergament från 1400-talet: det berättar att kanikerna samlades för att diskutera politik i en sal inredd under taket.
Du går upp till kyrkan via en dubbeltrappa med balustrad, byggd i början av 1900-talet i stället för en äldre med två armar och kantad av en kolonnad i sten. Den sadeltäckta fasaden har en spetsbågig portal: i lunetten är Guds lamm med korset uthugget.
Portalen har släta smala kolonner på ena sidan och bearbetade på den andra, med kapitäl av huggna blad i flera lager som ger dekoren djup.
Till vänster om portalen pryds ett enkelt fönster av en dubbel fläta av blommande grenar. Bredvid är en sten med en uthuggen oxe inmurad: samma djur finns på fasaden till närbelägna San Bartolomeo.
Inuti ett enda kyrkorum med tre nischer på varje sida, öppnade av bågar på kolonner med kapitäl som alla är olika. Uppe syns de öppna takstolarna i trä; absiden är lika bred som hela skeppet.
På väggarna hänger dukar från 1500-talet, bland dem en Nattvarden och en Jungfru som skyndar emot Herren.
Kyrkan byggdes troligen på 1200-talet och utvidgades på 1300-talet, när de flesta invånarna flyttade ner från kullen till stadens lägre del. År 1338 hade ett brödraskap sitt säte här, och från San Giorgio flyttades dopfunten hit.
Jordbävningen 1456 skadade kyrkan och fällde klocktornet, som aldrig byggdes upp igen. Från 1400-talet till 1829 var den en kollegiatkyrka, styrd av en grupp kaniker. Murarnas höjd tyder på att den också byggdes som befäst byggnad.
Det antyds i ett pergament från 1400-talet: det berättar att kanikerna samlades för att diskutera politik i en sal inredd under taket.